Sida:Fortuna.djvu/213

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
215

Marcussen, som älskade lugn, brukade låtsa som om allt gick som en olja.

Han sade derför bara:

»Hm! Fem tusen kronor! All right, herr professor!»

Så som Lövdahls affär nu sköttes, passade Marcussen förträffligt för den; det var just någonting för honom att så der dag efter dag hitta på utvägar utan en bekymrad tanke på följderna; och ju svårare penningtiderna blefvo, desto rikare blef Marcussens uppfinningsrikhet.

Han var van att smyga sig igenom förtretligheter af vida värre art: svartsjuka fruntimmer, bedragna flickor, ofrivilliga svärmödrar, barnuppfostringshjälp, prester och förmanare; kontorets förtretligheter voro en lek för honom.

Att möta förfallna papper med nya, hvilka togo sig ut som valuta; att trassera kors och tvärs, hålla den sig ökande skulden i en ständig cirkulation, hvilken såg ut som en liflig omsättning — det var alltsamman arbete, som låg för Marcussen. Och när han handskades med pengar och värdepapper, var han ej vårdslös och likgiltig, derför att det var en annans; han skulle helt säkert ha skött sin egen affär på samma sätt, om han hade haft någon.

Han var till och med mycket fästad vid