professorn och huset och ville så innerligt gerna, att det skulle gå så bra och lysande som möjligt. Godmodig och hjälpsam önskade visst Marcussen, att alla menniskor vore rika, lika uppriktigt som han önskade, att alla flickor vore vackra.
Äfven professorn arbetade på sitt håll. Han hade nu kommit så långt, att han ej ville vara orolig, han ville ej märka, att hela affärslifvet liksom mattades och drog sig tillsamman, han ville ej se längre fram än en dag i sender.
Men deremot uppbjöd han all sin förmåga till att hejda strömmen, som flöt bort. Han köpte stora partier af varor — allt hvad man bjöd honom: spannmål, kaffe, fisk, salt — och sålde igen, nästan utan att han tänkte på förlust eller vinst, bara det gick fort, bara han alltid kände pengarna rulla mellan sina händer.
Och den feberaktiga kraft, denne ensamme man utvecklade, verkade smittande utöfver vida kretsar, och en spekulationslust, en period som af det vildaste börsspel i smått kastade sin falska, kortvariga glans öfver den lilla aflägsna vrå af verlden, der Carsten Lövdahl grasserade.
Ju mera han utvidgade sina operationer,
