Sida:Fortuna.djvu/22

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
24

med händer och fötter! Han måtte ha märkt, att stämningen var för mycket emot honom.»

»Förmodligen har han det», svarade professorn tankspridd; men då han hade sagt farväl till konsuln, stannade han på det lilla torget framför sitt hus och såg ut öfver hamnen, der de rykande skorstenarna ute på »Fortuna» tecknade sig mot himlen.

Personer, som gingo förbi, helsade vördnadsfullt på den ståtliga gestalten, som han stod der stödd på sin käpp, en gåfva från embetsbröder vid universitetet, utskuret elfenbenshandtag och ett dyrbart mörkbrunt rör.

Han helsade igen utan att se, ty han tänkte på det der med Mordtmann. Carsten Lövdahl hade alltid hatat denne man och derigenom hade han kommit att ge noga akt på Fortuna och dess ledning; ständigt höll han efter Mordtmann, aldrig på något sätt, som kunde förråda personlig bitterhet, utan endast som samvetsgrann direktör.

Slutligen hade han drifvit det så långt, att ett parti inom direktionen var ogynsamt stämdt mot arbetschefen; en fann honom för dyr, en annan tyckte ej om honom, och den beskedlige konsul With höll med sin vän professorn.

Och nu i ett slag, frivilligt, småleende,