uppgaf Mordtmann alltsamman och gick sina färde.
Det var icke så professorn hade önskat att stå vid målet; den andre skulle varit utträngd, bortkastad, förödmjukad!
Men nu var han ändå borta, och det var hufvudsaken. Det ökade arbetet och ansvaret oroade ej stort Carsten Lövdahl. Han hade verkligen under dessa år fått lust att styra denna stora, olikartade verksamhet, som gick så bra och sysselsatte så många; och han brann af ifver att få visa, huru annorlunda och huru mycket bättre det skulle gå utan den charlatanen Mordtmann.
Och mest gladde han sig åt tanken på att få Abraham till assistent. De unga skulle bo ofvanpå, det skulle bli lif och munterhet i huset, och de många bittra minnena skulle krypa undan i vrårna och försvinna.
Men bankdirektör Christensen satt qvar i sitt enskilda arbetsrum, der sammanträdet hade hållits, alltjämt osäker och misstrogen.
Hvad skulle hans hustru säga, när hon fick veta, att han hade uppgifvit en ordförandeplats och det för professor Lövdahl, som egentligen icke hörde till ringen. Ty hon ville, att han skulle vara den förste, obetingadt den förste i staden, och det hade han varit hittills.
