Sida:Fortuna.djvu/225

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
227

som om den kom direkt från djuret och ej hade något gemensamt med menskligt tal.

Marcussen darrade af sinnesrörelse; han lade telegrammen framför chefens plats. Lövdahl satte sig tungt i länstolen.

»Telegram! Telegram alltsamman? — Från Donner? Från Kristiania? Hvad skall detta betyda, Marcussen? Hvarför lemnar ni mig allt detta huller om buller? Har jag inte sagt er, att det är ert arbete och inte mitt att ombesörja det dagliga ordnandet af papperen? Svara mig, menniska! Stå inte der som en stock! Hvad betyder det?»

»Herr professor Lövdahl!» svarade Marcussen, och tårarne kommo honom i ögonen,» »det betyder, att vi kunna inte klarera det längre.»

»Hvad säger han?» skrek professorn och reste sig upp till hälften, »kunna vi inte klarera det längre, säger han? Menar ni — menniska — menar ni, att jag — att Carsten Lövdahl skulle vara konkursmässig?

Som en blixt flögo hans stela ögon omkring i rummet, då ordet var nämdt, detta ord, som han hade kämpat med dag och natt under det sista året, detta ord, som aldrig vek, som smög sig fram på hans läppar, när han satt ensam på kontoret, som plötsligt susade för