Sida:Fortuna.djvu/226

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
228

hans öra, när muntra gäster prisade hans vin, och som han läste i hvarje menniskas öga, som hälsade på honom på gatan.

»Tyst! tyst! Ni stängde väl dörren? — Stäng dörren, Marcussen — vi få inte tappa hufvudet, vi måste göra utvägar — allt kan inte vara förloradt — omöjligt! Låt mig se — låt mig se de der telegrammen — allesamman!»

Och den gamle mannen tog telegrammen, som frasade i hans darrande händer; han såg än i det ena, än i det andra, slängde ut dem öfver pulpeten och samlade dem igen, tills han sjönk ihop med hufvudet i händerna och stönade högt.

Marcussen sade sedan, att han hellre sett, att man notificerat honom om ett par tvillingar, än upplefvat detta ögonblick; slutligen gick han fram och lade sin hand på chefens axel.

Professorn såg upp och reste sig med möda:

»Gå, Marcussen — och släpp inte in någon till mig.»

Till frampå förmiddagen gick affären skenbart som vanligt. Mäklare och agenter kommo in och talade med Marcussen; det gafs order ut till fabriken, och kassören satt bakom sitt galler, folk kom och gick med pengar. Men