Sida:Fortuna.djvu/227

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
229

lille Rasmus kröp ihop i en vrå och stirrade oafvändt på Marcussen; att han ej skulle till någon af bankerna med ett enda papper, det kunde han ej förstå, och han grundade på, hvad det skulle betyda.

Men då klockan gick mot ett, kom Taraldsen trafvande, den gamle vaktmästaren från Norges Bank; han sprang alltid i smått traf och svängde med armarna.

Framför Marcussens pulpet stannade han och hälsade; ett osäkert leende darrade på hans gamle ansigte, i det han frågade:

»Det är — hm — naturligtvis glömska?»

»Hvilket?» sade Marcussen torrt.

Småleendet försvann alldeles, och andlös af öfverraskning frågade Taraldsen åter:

»Ska’ edra växlar inte infrias i dag?»

»Nej.»

»Herr Marcussen! Folk säger, att ni är en skämtsam karl, men det här — —»

»Jag skämtar inte, för fan!»

Gamle Taraldsen rättade på sig; hvar och en satt nedlutad öfver sitt arbete, endast lille Rasmus’ ögon mötte hans. Gossen var blek af förskräckelse; han började förstå.

Äfven för gamle Taraldsen började det klarna; men strax derefter blef han återigen helt förvirrad, ty han kände till hela