Sida:Fortuna.djvu/24

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
26

Det skulle bli ett förbannadt kolorum; och ändå — ändå ångrade han sig icke. Han höll sig till sin osvikliga näsa; det måste vara något i luften. Mordtmann var ej den, som uppgaf en sådan ställning utan skäl; han var en klok karl, och hans far, Isach Mordtmann & C:o i Bergen, var ännu klokare; de hörde ej till de råttor, som lemna skeppet, förr än det är fara å färde.

Han tog alltså mod till sig och beslöt att lida hvad som måste lidas; ty icke ens om det kunde rädda honom, ville han till sin hustru yttra det ringaste tvifvel om Fortuna; dertill hade han alldeles för många goda aktier och hon alldeles för många goda väninnor.

Michal Mordtmann skref samma dag till sin far:

»Det gick ledigare än någon af oss hade tänkt. Jag begagnade mig af en tillfällig missstämning vid en direktionssammankomst — du kan väl förstå, hvarifrån den kom — och innan någon visste ordet af, var jag fri från alltihop. Och det är jag mycket glad öfver, fast jag ju i alla fall tills vidare är utan plats; men jag tänker, att du nog hittar på något åt mig. Hvad själfva fabriken angår, så går jag fullkomligt in på hvad du säger i ditt bref af den 18:de dennes.»