— att icke den skall sprängas derigenom att den ene efter den andre får mod till att bryta ut, till att ärligt säga: Jag spelar icke med längre — han visste, att i detta samhälle är hyckleriet lifsmakten.
Han visste, att intet är så starkt som det hyckleri, som aldrig blinkar; ingen rättskaffenshet, ingen dygd kan så afväpna ondskan eller beskydda mot misstanke som det hyckleri, som aldrig blyges; han visste, att den, som kunde ikläda sig en full rustning af denna metall, hvarmed de flesta menniskor styckevis betäcka sig, han skulle kunna gå igenom denna skärseld, som förestod honom, få nytt fotfäste — ja, kanske göra sin skam till en gloria, som ingen skulle ha mod att rycka af honom.
Och ändå tvekade han. De sista rena qvarlefvorna inom honom upprördes mot denna djupa låghet; han mindes sin ungdom, sin vetenskaps klara, korta dag, han tänkte på Wenche Knor, och han kunde ej låta sig glida ner i den gyttjiga afgrunden.
Men hvad hjälpte det? Det kom igen och det kom igen. Det skulle ej se misstänkt ut; pröfningar ha fört så många till religionen, och dessutom hade han redan länge följt Clara i kyrkan och deltagit i hennes
