Så gick det till, att professor Lövdahl trädde i närmare förbindelse med stadens handelsverld, hvilket han hittills hade sökt undgå.
Men Fortuna upptog mer och mer hans intresse, allt eftersom arbetet och den storartade tillverkningen blefvo honom klarare. Han läste utländska verk och tidskrifter, förändrade och förbättrade och gick med stora planer till nya förfaringssätt och dyrbara maskiner.
Hans praktik som läkare var icke stor och den inskränkte sig efterhand till några gamla goda hus, dit han fortfor att gå mera som umgängesvän.
Deremot omskapades småningom hans väntrum och studerkammare till kontor; han skaffade sig kassör och en yngling, som skulle springa ut i staden eller till fabriken, och agenter och mäklare började infinna sig som på ett vanligt grosshandlarekontor.
En dag lyckades en envis spannmålsagent halft på skämt få sälja en last råg till Carsten Lövdahl. Fartyget låg och lastade i Danzig.
Professorn gick i spänning, i en alldeles ny spänning; egentligen, var han förargad; men rågen steg.
Han förargade sig ändå; hvad hade han att göra bland dessa krämare och spekulanter,
