Sida:Fortuna.djvu/251

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
253

trappans ledstång; det var ändå förfärligt bittert, det han nu skulle gå igenom; att bit för bit rycka ut sina käraste minnen, att se allt, som var honom dyrbart, öfvergå till främmande likgiltighet.

Men han styfvade upp sig; just så skulle det vara, ja, han var glad öfver att se, att början var gjord, och han steg långsamt uppför trappan.

Ofvanpå hade de väntat honom begge två, Clara och professorn. Dessa dagar hade fört dem ännu närmare hvarandra, och utan att det mellan dem behöfdes ord och uttryckligt aftal, arbetade de begge, hvar och en på sitt sätt, för att förmildra olyckan och rädda hvad som räddas kunde.

Fru Claras första uppblossande vrede mot professorn hade hastigt lagt sig, då den djupt nedböjde mannen lemnade henne några dokument, som visade, att lille Carsten redan länge hade egt mer än modern anade. Och professorn hade ej behöft låta undfalla sig en liten förskrämd vink om, att dessa papper var det ej värdt att visa Abraham genast, hon förstod fullkomligt. Begge väntade de med spänd oro på hans hemkomst, hvar och en på sitt sätt.

Professorn fruktade Abraham mest af alla, och ända till sista ögonblicket visste han ej,