Sida:Fortuna.djvu/267

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
269

denne fader, som han i hela sitt lif hade sett upp till, nästan dyrkat med ett slags religion.

Den stora spliten mellan föräldrarnas väsen, endast anad i barndomen, stod nu klar för honom, och nu visste han också hvad han skulle ha valt: det, som blifvit bräckt inom modern, skulle ha blifvit hans lifs ryggrad; och i stället för detta? Det blef en förfärlig tomhet inom honom, och för hans öron ringde det med Kruses skarpa röst: »ni ä’ då ett band förbrytare allesamman!»

Månne det icke ändå var bäst att gömma sin skam der nere, det var så svart och stilla; då vore det förbi, då kunde de säga hvad de ville om honom.

Hvad skulle de säga, månntro? Han började tänka öfver alla följderna och stannade vid den stackars lilla faderlösa Carsten.

Men plötsligt vände han sig bort med en rörelse, som om han vämjdes vid sig själf; han visste, att han tordes ej hvarken nu eller någonsin; han såg liksom för sina ögon alla de små fega trappsteg, utför hvilka han stigit ner — alltid ner och ner ända från sin barndom till denna stund.

Alla de stora orden, alla de glänsande fantasterierna, alla de små vanmäktiga anloppen, all denna längtan efter att vara sann och