Sida:Fortuna.djvu/268

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
270

modig, som alltid gäckande hade följt honom, alla de möjligheter han hade haft på handen, alla de tillfällen som hade erbjudit sig — hvarför, hvarför hade det alltsamman blifvit den skamligaste rad af nederlag?

Han slet sig i förtviflan med begge händerna i håret och ropade högt till sig själf:

»Hvad är det för fel med mig? Hvad är det för en djäfvul inom mig, som gör, att jag aldrig, aldrig kan göra till fyllest för mig själf? En feg lögn, en vrångbild, är mitt lif; det är som om hvarje fiber inom mig vore förgiftad.»

Grete! — Grete! — Nu fans der intet annat i verlden; och han nästan sprang dit ut.

Då han närmade sig huset, tyckte han, att förstugudörren stod så besynnerligt; han famlade i halfmörker och fann, att de hade lyft dörren af hakarna och satt den utanför mot väggen.

Det var icke den vanliga lukten i rummet; icke heller var der — der var ingenting; han gick utmed väggarna i köket, i det större rummet, i den lilla kammaren: der fans ingenting, alldeles ingenting utom halm och boss, som han kände att han gick i.

Slutligen stötte han emot den bänk under fönstret, der han brukade sitta med Grete; den var väggfast.