Sida:Fortuna.djvu/269

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
271

Här kastade han sig ner. Steffensens hade rest; han förstod alltsamman: Grete hade hört, att han hade tagit arbetarnes hopsparade styfrar och derpå hade hon rest; så hängde det ihop, den historien var icke längre. —

De mörka timmarna aflöstes af de ljusgråa, ljusare och ljusare. Vinden reste sig fram på morgonen och ruskade litet i halmen på golfvet.

Borta under fönstret på några qvarlefvor af Gretes pilqvistar och vidjor låg Abraham Lövdahl och sof; han hade glidit ner från bänken.