deras kärlek, och det var en känd sak, hette det, att Abraham Lövdahl hade trängt sig in i arbetarföreningen bara för att komma åt de der pengarna.
Det påstods snart, att han skulle på tukthuset, både han och Marcussen; det var just ett passande par; men Lövdahl var värst, som var gift. Och ändå var flickan blind, och nu var hon skickad från staden, hon måste skickas bort, förmodligen med en hel mängd af de stulna pengarna.
Emellertid berättades det snart, att bankdirektör Christensen skulle ha sagt, att det kunde Gud ske lof icke bli fråga om lagligt ansvar för någon af cessionanterna; och voro hans ord tunga före, så voro de alldeles förkrossande nu och mottogos af alla med andakt.
Bankdirektörens stora gestalt med denna osvikliga näsa var nu den enda hoppfulla synen i staden; och när han gick sin elefantgång från sitt kontor upp till sin kära bank, såg det förskrämda småfolket upp till honom som till kopparormen i öknen.
Han var ständigt i rörelse, öfverallt i spetsen, han ordnade och arrangerade och lämpade och dämpade, så att det midt i de förtviflade ruinerna började uppspira hopp både för den ene och den andre.
