Fru Kruse deremot rätade upp sin lilla figur och blef riktigt munter.
Hon och Peder satte sådan fart i den tjocke advokaten Kahrs, som var boets utredningsman, att allt blef såldt och realiseradt på kort tid, och då det visade sig, att kreditorerna i det närmaste blefvo fullt betäckta, så hade fru Kruse icke en suck för alla de skillingar, hon så troget hade hjälpt till att släpa ihop.
Lifvet hade nu rent af ingifvit henne skräck för pengar. Nu skulle hon just bli lycklig, och det hoppades hon att äfven andra skulle bli.
Mest tyckte hon synd om Peder, ty han tog det så hårdt, det der med arbetarnes pengar; och ändå hade Peder ingen skuld, det var den der Lövdahl, som hade gjort det.
Men det ville Peder ej höra talas om; han gick ständigt och grubblade och förebrådde sig, att han ej hade skött dessa saker själf. Det hjälpte ej hvad modern sade, icke ens att arbetarne försäkrade honom, att de ej hade den ringaste förebråelse mot honom, och enträget bådo honom fortfarande vara deras ordförande.
Peder kunde ej glömma dessa pengar, som han med så mycken glädje hade sett ökas. De skulle realisera hans stora dröm:
