Sida:Fortuna.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
283

Nästa dag rakar du dig; åtta dagar derefter råkar du att säga en qvickhet och skrattar själf åt den.

Så hade Abraham lefvat några veckor. Dagen och natten hade rullat honom mellan sig fram och tillbaka. Ingenting hade blifvit tyngre, ingenting lättare, men allt rundade sig under timmarnas nötning

På visst sätt hade han aldrig haft det så bra i sitt hem; de behandlade honom som en kär sjuk. Fadern var så mild, nästan vördnadsfull; och Clara öfveröste honom med all den ömhet, han hade drömt om, innan de blefvo gifta, och aldrig hade funnit förr.

De fruktade honom begge. Ett ord, ett utbrott af hans öfverdrifna principer kunde kullkasta allt hvad de hade byggt och räddat.

Men de behöfde i själfva verket ej längre vara rädda för honom; det var förbi med honom.

Och då Clara denna söndagsmorgon halft orolig hviskade honom i örat:

»Du vet inte, hvilken glädje du skulle göra pappa, om du följde med oss i kyrkan.» — så svarade han helt lugnt:

»Ja, det skall jag gerna göra.»

Likväl kröp det i honom, då han gick in under portbågen och den stora, gamla kyrkan