Sida:Fortuna.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
31

»Det är kandidaten, unge Lövdahl, den nye chefen, sägs det; ja, herre, hon är blind», tillade han torrt; »inte så sällsynt bland fattigt folk, småfolk och arbetsfolk.»

Dottern smålog bittert och vände de slocknande vattenblåa ögonen mot ljuset, medan hennes små hvita fingrar böjde en vidja.

Abraham Lövdahl kände sig illa till mods; och då den gamle gick ut i det lilla köket, sade han förläget:

»Har ni alltid varit — har ni varit så olycklig ända från er födelse?»

Den unga flickan vände sig om vid det första ljudet af hans röst, sänkte ögonen och lyssnade uppmärksamt till de få ord han sade.

Men då hon satt så der och han ej var tvungen att stirra in i dessa pinsamt tomma ögon, då slog det honom, hvilken underbar skönhet hon egde.

Det bittra och missnöjda, som låg öfver munnen och darrade i de lätt uppdragna näsvingarna, kom nu bort, och hennes rena panna med mörkblondt vågigt hår låg så oskyldigt sorgsen öfver de slocknade ögonen, öfver det magra, tungsinta ansigtet.

»Säg det en gång till», bad hon.

»Hör du inte, Grete! Den fine herrn gör dig den äran att fråga, om du är blindfödd.