Jo, herr kandidat, det är hon — dåligt blod, dåligt, fattigt blod.»
Den gamle satte sig med kaffekoppen i den ena handen och brödet i den andra, groft rågbröd med tunnt, saltkornigt smör.
Abraham Lövdahl hade eljest under den korta tid han hade varit vid fabriken funnit arbetarne lätt tillgängliga och behagliga att umgås med; men denne gamle maskinmästare slog alls icke an på honom, och han ångrade sig, att han hade låtit locka sig in i hans håla.
»Ja, svart kaffe, svart bröd och smör, som knastrar i tänderna som glasbitar — det kan väl inte vara någonting att bjuda herr kandidaten ännu?»
»Ännu?» — Abraham såg på den andre.
»Ja, ja! Man kan aldrig veta, hvad man kan bli tvungen till att äta, innan man dör — hvafalls?»
Han skrattade tyst åt sin qvickhet, och den unga flickan skrattade med, men hejdade sig snart och böjde sig öfver arbetet, medan Abraham, som alls icke förstod dessa meniskor, sade farväl och gick mot dörren.
»När ni kommer igen, skall ni se på Gretes korgar,» ropade, den gamle efter honom.
»Han kommer aldrig igen, far!» sade
