Sida:Fortuna.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

säkerhet, som aldrig grumlats af ett tvetydigt leende eller en närgången blick.

Abraham var den första menniska, hon träffade, från en finare verld än hennes; och derför var det otaliga saker hon ville tala med honom om, som hon eljest hade haft för sig själf. Så blefvo deras möten en brokig blandning af barnsligt prat och den allra intimaste förtrolighet.

»Att du kan uthärda med att vara så rik!» sade hon en dag till honom.

»Hvad menar du med uthärda?»

»Kan du inte förstå det, så är du dum.»

»Ja, du vet att jag är dum.»

»Bara när du vill, ty annars är du förskräckligt vis.»

»Hvad var det då du menade?»

»Har du aldrig hört far tala om de fattiga — om de riktigt fattiga, inte sådana som vi, utan de, som inte ha mat?»

»Det är min far, som är rik, jag är inte rik.»

»Åh, du slipper inte ifrån det, du kan få allt hvad du vill, och när han dör, får du alltihop; hvad skall du då göra med alla de der pengarna?»

»Jag skall ge dig så mycket du vill ha.»

»Hvarför skall du ge mig så mycket?»