»Derför att — derför att —z
»Derför att du älskar mig», sade hon och skrattade.
Abraham fick liksom en stöt och famlade efter svar; hon begagnade detta sällsynta och svåra ord lika lättvindigt som hon vid andra tillfällen kunde komma fram med ett riktigt mustigt uttryck åt fadern.
»Eller älskar du mig inte, hvarför kommer du då hit och sitter och stör mig, när jag skall vara flitig?» Hon skrattade åter så belåtet. »Men du kan lita på, att jag vet det mycket väl; och din hustru tycker du inte om längre.»
»Nej men, Grete, hur har du blifvit så vis?»
»Det har jag hört.»
»Af hvem?»
»Af dig.»
»Det är inte sant, Grete! Jag har aldrig nämt ett ord — —»
»Nej, inte ord! Det är inte orden jag hör, det är tonen; jag vet redan, hvad du tänker på, när du har sagt: God dag, Grete! — ja, jag kan höra på dina steg utanför, om du bara kommer för att störa mig, eller om — om —»
»Eller om —?»
Hon släpte sitt arbete och räckte ut
