från andra håll; men det var ett litet knot, som ökades, tills en allvarlig och lugn man sade:
»Steffensen skall inte tala.»
Det var en af de äldsta förmännen på fabriken, och flere ropade nu: Steffensen skall inte tala; medan de bästa arbetarne samlade sig omkring Abraham.
Steffensen vardt blek, men han betvingade sig och utropade:
»Om det är honom der, unge Lövdahl, ni ä’ rädda för, så kan ni bespara er besväret, för han är med oss, en af våra — inte sant, herr kandidat?»
Abraham kände allas ögon på sig, men han visste ej, hvad han skulle säga.
»Men hvarför svarar du inte?» sade Grete förundrad, »du håller ju med oss!»
Steffensen begagnade sig af tillfället att komma ner från talarestolen med någorlunda värdighet, och det uppstod en förväntansfull paus i kretsen, som nu var många hufvud tjock omkring Abraham.
Men inom honom uppsköt en länge öfverväxt grodd, ett ungdomligt, entusiastiskt beslut; han kände inom sig kraft och ett svällande mod, liksom den, som plötsligt blir medveten om sin förmåga att handla själf, att
