Hwad widare angår den frågan, huru en menniska skall komma till förwissning om sin frälsning och sitt barnaskap hos Gud, så har Booth i sina doktriner en fråga och ett swar, som åter wisa, att der lägges en ensidig wigt på det menskliga på bekostnad af det gudomliga. Booth frågar sid. 58: Huru kan en menniska weta, att hon är frälst? Och swaret är:
1. Hon kommer ihåg, på hwilken tid och på hwilket ställe Gud frälste henne.
2. Hon wet, att hon lefwer ett nytt lif o. s. w.
3. Men ytterligare och ännu mer öfwerbewisande för henne sjelf: hon känner, att hon är frälst.
Alltså är känslan den starkaste grunden, hwarpå man enligt Booth skall bygga förwissningen om sitt barnaskap hos Gud och sin frälsning. Men detta, menar jag, är en lös grund.
Med känslan går det ju upp och ned, än är den ljus och än är den mörk. Tänk, att låta barnaskapet wara beroende af något så wanskligt och föränderligt. När således medlemmarne af frälsningsarmén ha en kännbar förnimmelse af Guds nåd, så äro de Guds barn, men när de icke längre ha denna förnimmelse, hwad så? Jo, då måste de ju wara i den förfärligaste ångest och hwarken weta ut eller in. Hwilken irrlärans jemmer! Nej, käre broder, då ha wi det bättre, ty wi weta, att så sannt som wi äro döpta till Jesus för hela lifwet, och så sannt wi i werklig syndanöd fly till Honom, så äro wi Hans barn och kunna bygga wår tillförsigt härom på Hans ord och löften, ja befallning. Guds ord och löften äro solida saker. Det är något, som icke förändras från morgon till afton. Nej, de äro sig alltid lika. O, salig den, som lär sig att sätta dem öfwer alla wexlande känslor. Om wårt hjerta fördömer oss, säger Johannes i sitt 1:a brefs 3: 20, så är Gud större än wårt hjerta och wet allt.
Med denna frälsningsarméns willfarelse hänger det då också samman, att de söka hålla den andliga temperaturen och känslowärmen så hög som möjligt, och dermed hwarandra wid godt mod. Derför äro de ständigt tillsammans och uppstylta hwarandra med alla möjliga konster och sjelftagna öfningar.
Wi wilja nu öfwergå till att wisa Booths lära om helgelsen. Derom säger han: ”Emellertid är saligheten ännu icke tillförsakrad oss med den werkliga omwändelsen och dermed gifna syndaförlåtelsen. En omwänd menniska är nog frälst,
