I.
Frälsningsarméns förakt för dop och nattward.
Det första, jag här wille påpeka, är arméns sätt att
betrakta och behandla Kristi sakramenter, dopet och nattwarden.
Om du, wän, genom Guds nåd har fått erfara saligheten deruti, att du, som Paulus säger i Gal. 3: 27, är genom dopet iklädd Herren Jesus — döpt till Honom, så att du räknas fullständigt som ett med honom, då har du fått hela hans werk till din egendom och honom sjelf till din brudgum och det för hela lifwet. Om du har fått erfara något af detta nådehaf och detta saliga lif i Kristo, som dopet skänker dig, så kan det icke annat än bedröfwa dig, när du får höra, huru frälsningsarmén talar om detta nådemedel, och huru general Booth i sin katekes på frågan: ”Betraktar armén dopet som en pligt, som skall uppfyllas?” swarar: Nej, armén anser, att endast ett dop är nödwändigt till salighet, och det är den helige andes dop. Döpandet med watten, säger han, är en ceremoni från de första kristnas dagar, hwilken, likasom så många andra judiska bruk, alldeles icke är bindande för oss.
Ja, så talar Booth i sin stora okunnighet om dopets dyra sakrament, som Jesus instiftade i den högtidliga stund, då han med sin synliga närwaro lemnade jorden, och då han gifwer sina lärjungar och dermed alla kristna sin sista wilja, i det han säger: ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem till Fadrens och Sonens och den Helige Andes namn, lärande dem att hålla allt det, jag har befallt eder.”
Lägg märke till: han säger: ”Alla folk”. Huru kan då Booth säga, att dopet endast är för de första kristna? — Är det icke förwånande, att en menniska på ett sådant sätt wågar behandla Herrens tydliga befallning, en befallning, för hwilken också Kristi kyrka alla århundraden igenom har wisat lydnad och än i dag gör det.
Det må wara i sanning en start sjelfrådighetens upprorsande, som wågar kalla detta af Herren sjelf så högtidligt instiftade nådemedel en tom ceremoni, och som wågar säga
