Sida:Från Eldslandet.djvu/10

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
3
ELDSLANDSEXPEDITIONENS BÖRJAN.

själsegenskaper, lika omgifna af det sagolika skimmer, som tradition och ofullständiga reseberättelser gifva, men i kroppsligt afseende hvarandra mera olika än väl några andra stammar, som på jorden stöta tillsammans. Lägger man härtill en natur, där papegojor och kolibrier flyga omkring mellan blommande myrten och magnolia vid stranden af hafsvikar, som äfven om sommaren äro fyllda af simmande glaciäris och där Ishafvets djurarter lefva, så behöfves knappast en detaljerad framställning af de vetenskapliga frågor, som här väntade sin lösning, för att enhvar skall inse, att en expedition till Eldslandet skulle få mycket nog att taga reda på.

Blott en enda af dessa frågor må här framhållas, den, som kanske gaf närmaste anledningen till min resa och som är så viktig, att man endast kan förundra sig, att den icke långt förut dragit någon forskare till dessa trakter, och det är efterforskandet af de bildningar, som skulle tala för att där en gång rådt ett betydligt kallare klimat än nutidens. Vi veta numera, att den allra största delen af det jordtäcke, som i norra Europa och Amerika döljer berggrunden, en gång bildats antingen under ett täcke af is eller i omedelbar anslutning till en kall period, då klimatet ännu i Tyskland liknade det, som nu är rådande i Grönland och öfriga arktiska länder. Det är väl icke någon alltför stor öfverdrift, om man säger, att ingen annan geologisk händelse är af så stort och allmänt intresse som denna glacialperiod. Man har studerat dess aflagringar rundt kring nordpolen, men huru mycken kunskap man där än vunnit, så återstå dock många viktiga hemligheter, som först kunna afslöjas vid en jämförelse mellan norden och södern. Kanske får jag i ett senare kapitel tillfälle att återkomma till att visa, hvarför just Eldslandet bland alla länder är så intressant för studiet af denna fråga, mera till och med än själfva de båda polarländerna med sina ännu existerande massor af snö och is.

Dessa och andra synpunkter framhöllos af mig, då det byzantinska resestipendiet våren 1894 förklarades ledigt vid Uppsala universitet, och sedan detta tilldelats mig, var resan till Eldslandet beslutad, fastän jag då ännu ej kunde hoppas, att den till tid och antal deltagare skulle kunna få en sådan utsträckning, som sedan blef fallet.

Att så kunde blifva, därför har jag att tacka den stora offervilligheten och intresset hos några svenska mecenater, för hvilka det stod klart, huru stor skada det varit, om man för-