försummat att så långt som möjligt begagna sig af detta tillfälle att för svensk forskning och svenska museer förvärfva jämförelsematerial från ett område af sådan betydelse, och på samma gång taga ett steg i riktningen af en förberedelse till en möjligen blifvande svensk antarktisk expedition. Med den utomordentliga välvilja, hvarå man förut från samma håll så många gånger sett exempel, ställde friherre Oscar Dickson en betydande summa till expeditionens förfogande, och sedan ytterligare större bidrag erhållits af varfsdisponenten Douglas Kennedy, kommendörkaptenen Wilhelm Nordenskjöld och professorn Hjalmar Sjögren, samt senare det geografiska sällskapet i Stockholm för samma ändamål anvisat Vega-stipendiet, så kunde expeditionen anordnas så, att tvenne personer, en zoolog och en botanist, under den första sommaren åtföljde mig vid arbetena i Magellansländerna.
Som kamrater lyckades det mig att vid expeditionen fästa tvenne vetenskapsmän af obestridd rang, nämligen ingeniören P. Dusén såsom botanist och licentiaten, numera docenten vid Lunds universitet Axel Ohlin såsom zoolog. Båda voro erfarna forskningsresande: Dusen har från Kamerunområdet i Afrika hemfört samlingar af synnerligt värde och rikhaltighet, och Ohlin har deltagit i en följd af ishafs- och polarresor, däribland den undsättningsexpedition, som år 1894 skulle forska efter Björling och Kallstenius. Och båda voro dugliga kännare af förhållandena inom vår egen växt- och djurvärld, med hvilka vi i första linien skulle anställa jämförelser.
Enligt öfverenskommelse skulle vi sammanträffa i Buenos Aires vid den antarktiska sommarens början i oktober 1895 för att därifrån gemensamt fortsätta resan till världsdelens sydländer. Själf beslöt jag att använda de närmast föregående månaderna för att vid några utländska institut anställa forskningar rörande förhållandena å Eldslandet. Det är emellertid mycket få platser i Europa, där några rikare samlingar från dessa håll finnas, och då Paris bland dessa särskildt i geologiskt hänseende är den viktigaste, så begaf jag mig först dit, på vägen besökande åtskilliga tyska städer, bland hvilka det mesta intresset för frågan erbjöds i Hamburg, för hvars museum d:r Michaelsen gjort en zoologisk samlingsresa till dessa trakter och där jag sammanträffade med ledaren för de tyska sydpolssträfvandena, geheimerådet Neumayr, samt i Freiburg, där professor Steinmann lämnade många upplysningar
