från sina resor i det sydliga Sydamerika. I Paris studerade jag under ett par månader de betydande samlingar, som hemförts af den stora Kap Horn-expeditionen 1882—83. Planen till vår expedition förelades af den berömde geologen Daubrée för franska vetenskapsakademien, och äfven det geografiska sällskapet i Paris uttalade för densamma sitt gillande och sina lyckönskningar. Till sist före utresan fick jag vid den internationella geografkongressen i London ett utmärkt tillfälle att inhämta upplysningar om resor både i Sydamerika och i de antarktiska länderna.
Därmed voro förberedelserna i Europa afslutade, och jag kunde börja öfverfärden till Buenos Aires, hvarest jag likaledes ville dröja några månader för att förbereda vår resa. Först där kunde det också blifva tal om att i detalj fastställa programmet för expeditionen, hvars hufvudpunkter voro att så vidsträckt och så grundligt som möjligt studera ön inom dess olika områden och att till jämförelse företaga några utflykter inom Patagonien och äfven inom nordligare delar af Andernas bergstrakter. Däremot voro de upplysningar, som i Europa och i den befintliga litteraturen kunde inhämtas om enskildheterna i landets natur och särskildt om möjligheterna och sättet att anskaffa de nödiga medlen att där taga sig fram, så sväfvande och ovissa, att det blef nödvändigt att öfverlämna de flesta detaljerna i reseplanen åt senare omständigheters bestämmande.
Redan före utresan hade jag emellertid en grund att med visshet kunna hoppas, att vi vid framkomsten till Eldslandet äfven utan att själfva äga något fartyg dock skulle kunna uträtta det bästa möjliga, och denna förhoppning hvilade på den välvilja, som Chiles och Argentinas regeringar visat vårt företag. Genom den svenska regeringens tillmötesgående hade till dessa framställning gjorts angående expeditionens syfte samt förfrågan, huruvida vi kunde hoppas att för detsamma i nödiga punkter påräkna deras understöd. Härå hade synnerligen gynnsamma svar influtit, och som, bevis på det intresse, som åtminstone Chile visade expeditionen, må nämnas, att i Paris dess minister uppsökte mig speciellt för att taga reda på våra planer och anbefalla oss till sin regering. Huru mycket detta för oss betydde skulle sedan visa sig.
En hel massa ångbåtssällskap konkurrera att bringa passagerare till Buenos Aires från olika europeiska hamnar, och bland dessa valde jag den engelska pacificlinien, som
