Hoppa till innehållet

Sida:Från Eldslandet.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
140
SJUNDE KAPITLET.

Allen Gardiner i sin efterlämnade dagbok uppmanade till fortsatta arbeten, blef anledningen till att civilisationsarbetet bland yaghans på allvar öppnades.

Nu grep man sig saken an på annat sätt. Ett antal missionärer med sina tjänare slogo sig ned på Keppelön, en ännu obebodd ö bland Falklandsöarna. Först sedan man vistats där i två år och grundlagt ett tämligen blomstrande nybygge, lyckades man förmå några indianfamiljer att flytta dit öfver, och bland dem Jemmy Button, en af de män som följt Fitz-Roy på hans fartyg till England och tillbaka. Tillsammans med honom och några andra indianer gjorde en af missionärerna ombord å stationens kutter jämte en besättning af 8 man en resa till Eldslandet för att knyta nya förbindelser med de infödda. Under resan uppkommo några små misshälligheter mellan hvita och indianer, men allt tycktes dock gå väl. Men så en söndag i december 1859, då alla utom kocken gått i land för att fira gudstjänsten, blefvo de plötsligt öfverfallna af infödingarne och alla mördade. Kocken lyckades fly till skogen, men drifven af hunger öfverlämnade han sig till vildarne, som dock nu nöjde sig med att afkläda honom hans kläder. Insmord med hvalfett lefde han nu på indianvis med endast ett litet sälskinn såsom skydd mot kölden, tills han några månader senare räddades af ett fartyg, som utsändts från missionsstationen för att söka efter de försvunna.

Åter förflöto några år, under hvilka i nedslagenheten öfver denna olycka föga gjordes för att vinna de infödda. Men under denna tid blef ett stort steg taget. En ung engelsman, Mr. Thomas Bridges, hade af de kvarlämnade indianerna lärt sig deras språk, och från den stund man kände detta, blef ställningen en annan. Under de följande åren besökte nära ett hundratal indianer Keppelön, fingo där undervisning och lärde sig deltaga i förefallande arbeten vid nybygget. Under ledning af den nitiske Mr. Stirling, numera biskop öfver Falklandsöarna, beslöt man sig år 1869 ändtligen för att göra ett nytt försök att grunda en station på själfva Eldslandsön, och för denna valde man nu den grönskande halfö, som bildar Ushuaiavikens södra sida. Han byggde en liten hydda af trä och slog sig ned där ensam, omgifven blott af infödingar. Det var en svår tid: det gällde att försvara sig mot tjufvar, lugna afundsjukan, som framkallades därigenom, att de trognaste männen blefvo föredragna och fingo vården öfver förråden, bibehålla ordningen bland de