man. Middagen, vanligen stufvadt kött och grönsaker, kokas liksom teet på vår gård. Mellan arbetstiden på morgonen och på eftermiddagen, fyra timmar hvardera, göra vi ett litet uppehåll för att dela ut en uppfriskande dryck, bestående af mjölk och vatten tillsatt med litet socker och mjöl. Då bruka vi alla lägga oss ned och hvila tio minuter eller en kvart, medan vi dricka detta. — De små barnen lärde sig snart vår ordning och bruka vanligen komma för att få en bit med af sin far eller sina bröder. Dessa skulle nog mycket gärna ha ätit upp alltsammans själfva, men likväl ser man dem aldrig tveka att dela med sig.»
Det är ej alltid den ljusaste bild af lifvet i missionen man mellan raderna läser i dessa utdrag ur rapporterna. Af många skäl äga ju missionärerna de infödda så i sin hand, att de kunna ställa upp sina villkor, alldeles som de önska. De använda dem vid jordbruk, anläggande af vägar, vedhuggning och andra besvärliga arbeten. Som ersättning fingo de den föda de behöfde, men ej mer; de »skulle gärna ha ätit upp alltsammans själfva», men erhöllo ej ens så mycket, att de utan umbärande kunde dela med sina barn. »Ni ha det ju så bra ni kunna önska, både kläder och föda», sade missionärerna till ett indianpar, som klagade öfver det hårda arbetet och den ringa lönen; »edra barn kunna ju gå och samla musslor.» För några veckors arbete fingo de en skjorta eller en tröja extra, hvartill för dem, som voro döpta, halfårsvis kom litet kläder och andra småsaker. Man kan lätt förstå den lockelse, som låg i denna extra belöning för dem, som bekände sig tillhöra kristendomen.
Och så ännu några ord rörande undervisning och predikan. »Ämne för morgonens undervisning: rättfärdiggörelsen genom tron. Tillämpningar: tron på Gud och dess frukter: lydnad för hans vilja, — kärlek och tacksamhet för hans godhet och glad tillit till hans omvårdnad. Vi lyckades väcka deras uppmärksamhet och lifliga intresse för den fria skatten af Guds gränslösa kärlek, och vi växla om, så mycket vi kunna, med att illustrera våra ord med anekdoter och tillämpningar, men vi måste anstränga oss mycket för att kunna behålla deras uppmärksamhet. Vi längta att se allvarlig kärlek, att höra dem fråga efter Kristus. När man frågar dem, om de älska honom och vilja tjäna honom, så svara de nog ja, men aldrig göra de själfva några frågor om andliga ting.»
Detta sakernas tillstånd torde nog ännu vara detsamma. Nu äro ju alla dessa indianer döpta, men det torde vara få om
