tidiga morgonstunden betraktade denna myrstack i ett fjärran land, där jag icke kände en enda människa, medan likväl så mycket berodde på huru man här skulle upptaga våra afsikter och sträfvanden. Men fanns någon sådan oro, så skingrades den genast för att aldrig återkomma, så fort jag trädt i beröring med Sveriges och Norges representant i La Plata-staterna, generalkonsuln S. A. Christophersen. Redan vid båten möttes jag af ett ombud för honom, som gaf mig de första råden vid landstigningen och som meddelade mig, att regeringen beviljat oss tullfrihet för expeditionens effekter, hvilket ju hade sin hufvudbetydelse, när senare den vetenskapliga utrustningen anlände, men som för tillfället åstadkom, att jag slapp att göra bekantskap med en ämbetslokal, som ofta i Sydamerika är ännu ett stycke mindre angenäm än i andra länder.
Under den långa tid, jag sedan vistades i Buenos Aires, lika väl som vid alla tillfällen senare under expeditionens gång har jag städse kunnat räkna på herr Christophersens välvilja och personliga intresse för vårt företag och på hans stora inflytande, när det gällde att undanskjuta de hinder, som flyktighet eller likgiltighet i världsstaden Buenos Aires mer än annorstädes ställde i vägen för det praktiska uppnåendet af våra mål. Under hans ledning tog jag de första stegen för att komma i förbindelse med de myndigheter och personer, som mest kunde hjälpa i fråga om vår resa. Republikens president var vid denna tid sjuk och frånvarande, men under flera besök hos utrikesministern Alcorta erhöll jag löfte om allt det bistånd, som regeringen kunde gifva. Detta bestod dels i anbefallningar till myndigheterna inom de områden, som skulle besökas, hvarvid det kom särskildt till pass, att guvernören öfver territoriet »Tierra del Fuego» (Eldslandet) just då besökte Buenos Aires; dels i löfte om fria resor och transporter med regeringens fartyg, dels ock i anbefallningar till den kommission, som arbetade på fastställandet af gränslinien mot Chile.
Med denna kommission förhöll sig saken sålunda. Efter långvariga tvistigheter, som ofta hotat att leda till krig, hade Chile och Argentina för att reglera sin långa landgräns år 1881 öfverenskommit att efter vissa principer låta fastställa densamma genom från båda länderna utsända sakkunniga deputerade. Arbetet började samtidigt från flera punkter, men till
