sig att vara dess ombud. Dess program synes ej varit närmare fastställdt, men meningen var att genast från början draga sig längre mot väster, till Alexanders land, och sedan utefter iskanten till Victoria land. Och ingen annan af de expeditioner, som for närvarande äro planerade, den stora engelska, den tyska och den engelska under Borchgrevingk, har länderna och hafven söder om den Atlantiska oceanen, våra »grannländer» vid Sydpolen, till sitt mål.
Låtom oss nu till sist efter Larsen, Weddell och andra forskningsresande lämna en liten skildring af den natur, som bjudes af Syd-Shetland, det tillgängligaste af alla sydliga polarländer.
Alla öarna äro bergiga, med höga och branta fjäll. Vilda och dystra ligga deras mörka massor, som emellertid på alla ställen, där icke sluttningen är alltför brant, täckas af snö och is. Dock icke så öfverallt, som man skulle kunna tro. Den nedersta, låga stranden, upp till omkring 100—150 fots höjd, är om sommaren vanligen fri från snö; här har litet jord samlat sig, och här finner man också en ytterligt sparsam vegetation af mossa och lafvar samt ett tufvigt gräs. Hvad detta egentligen är för växter känner emellertid vetenskapen ännu föga till. Vegetationen är emellertid så sparsam, att den synes utesluta hvarje tanke på att några landtdjur skulle kunna lefva där.
Så mycket rikare är lifvet i hafvet. Om mängden af säldjur och hvalar har ofta varit tal, men ännu talrikare äro massorna af sjöfågel, och särskildt måtte pingviner af alla klasser och storlekar vara talrika och ge karaktär åt landskapet, att döma af Murdochs bok, där de förekomma på nästan alla teckningar.
Om ett underligt djur berättar Weddell — dock med en reservation till utväg för den, som ej vill tro berättelsen. En af hans sjömän, som var lämnad ensam i tältet, fick höra ett skrik likt en mänsklig röst, med en egendomlig musikalisk klang. I första ögonblicket tänkte han, att någon af båtarna kantrat, och skyndade ut att se hvad det var. Då fick han strax intill se ett föremål, som till en början gjorde honom ytterst förskräckt. »Ansiktet och skuldrorna tycktes ha mänsklig form men voro af en rödaktig färg, och öfver skuldrorna hängde långt grönt hår. Stjärten liknade en säls, men om varelsen hade armar eller fenor kunde han ej se.» Djuret fortsatte sitt skrik ett par minuter men fick plötsligt se mannen, som stel af förvåning stod och betraktade detsamma, och försvann genast i vattnet.
