Från järnvägen har man en god öfversikt öfver landet. I närheten af rikshufvudstaden liknar det en trädgård; öfverallt äro kringströdda landtgårdar, villor och till och med präktiga slott, alla omgifna af planterade parker, och mellan dem ligga stora åkerfält, där man odlar hvete och majs. Men småningom ligga byggnaderna allt glesare, och vi äro på den egentliga »pampan». Absolut jämn är marken ej men så flackt vågig, att ögat på hvarje punkt tror sig se en fullkomligt plan yta, och den storartadt ödsliga enformigheten i detta landskap kan blott jämföras med det intryck, som hafvet ger. Träd saknades fordom alldeles, och ännu finnas till och med utefter järnvägen trakter, där den oändliga slätten ej af några främmande linier afbrytes, men oftast har dock människans verksamhet framkallat stora förändringar, och vid hvarje landtgård — på argentinska :»estancia» — finnes en plantering af eukalyptusträd för boskapens skull. Åkrar tycker man sig sällan se; fastän Argentina producerar spannmål för öfver lOO millioner kronor, så är det dock ännu som fordom i första rummet ett boskapens land. Från kupéfönstret ser man den ena arméen efter den andra af nötboskap och får, och på hästarnas mängd ser man, att vi befinna oss i ett land, där ingen känner till det fortskaffningsmedel, som består i att använda sina egna ben. Men nästan ännu mera intryck på främlingen än den lefvande boskapen gör den döda, såsom man ser den, då man till häst eller i vagn färdas ute på pampan. I hvilken riktning man än må korsa dessa vidder, öfverallt ser man med korta mellanrum skelett af kreatur, och litet emellan ligger där ett dödt, halfruttnande får eller en ko. På en europés luktorgan gör detta just intet angenämt intryck, men inbyggarne själfva synas vara fullkomligt okänsliga därför. Just vid vägarna och kring de bebyggda platserna hopa sig kadavren mer än annars, och jag har till och med sett dem ligga midt på gatan i utkanterna af städerna; de åkande ha sökt sig väg vid sidan, och ingen tänker på att föra bort dem.
Dessa djurskelett erinra oss om en geologiskt intressant fråga. Jordmånen på slätten består ständigt och öfverallt af en och samma högst fina, leriga sand, som tränger genom hvarje springa och upphvirflad af den eviga vinden snart öfvertäcker vagnsdynorna och den resande med ett grått täcke. Huru denna sand uppstått, därom är man ej i detaljerna ense, men så mycket vet man, att den ditförts af vinden
