dvärglik växt, deras vederstyggliga ansikten voro besmorda med hvit färg, huden smutsig och flottig, håret hoptofvadt, rösten missljudande och deras åtbörder våldsamma. Då man ser sådana människor, kan man knappast få sig själf att tro, att de äro ens medmänniskor och invånare på samma jord.» Och senare säger han: »Jag tror, att människan står på en lägre utvecklingsgrad i denna yttersta del af Sydamerika än annorstädes på jordklotet.» Darwin är också den, som om eldsländarne meddelat, att de, ansatta af hunger, skulle döda de gamla kvinnorna, och att de, på frågan, hvarför de ej hellre åto upp hundarna, svarat: »Hundarna fånga uttrar, men det göra kvinnorna ej.» Ehuru saken kan ha förefallit vid något enstaka fall af svår hungersnöd, så måste den dock alldeles säkert äfven då varit ytterst sällsynt, och äfven i öfrigt är Darwins skildring af eldsländarne präglad af öfverdrifter, som man hos denne forskare annars sällan finner.
Så fullständigt var Beagle-expeditionens arbete, att under 50 år intet finnes utfördt, som är värdt att nämnas vid sidan af den. På de senaste åren har dock ställningen förändrats, och när man nu finner encyklopediska och geografiska verk från nyaste tid, i hvilka uppgifterna om Eldslandets natur, att nu ej tala om dess kulturella utveckling, äro hämtade uteslutande ur Fitz-Roys och Darwins verk, så visar detta en stor okunnighet om landets förhållanden.
Den viktigaste grunden till våra nu så oerhördt vidgade kunskaper är tvenne verk, som tyst och omärkligt men oemotståndligt, på ett hälft sekel förvandlat jordens vildaste af människor bebodda trakt till ett kulturland. Det ena var chilenska kolonien vid Port Famine, grundad 1843 och sedan flyttad till Punta Arenas, det andra den engelska missionsstationen vid Beagle-kanalen. Båda skola senare blifva utförligt skildrade i hvar sitt särskilda kapitel.
Mer eller mindre stödda på dessa stationer ha under de sista 15 åren en rad af dels expeditioner, dels enskilda forskare arbetat i dessa trakter. Den viktigaste bland dessa var den stora franska expedition, som ombord å skeppet »Romanche» år 1882 afgick hit för att under ett år anställa meteorologiska iakttagelser, samtidigt som öfriga kulturländer också utsände liknande expeditioner, mestadels till de arktiska länderna. Den långa tiden användes väl, också till geografiska, hydrografiska och naturvetenskapliga studier i arkipelagen
