FJÄRDE KAPILET.
I det norra Eldslandet.
De första intrycken från Eldslandet. Páramo. Öfverfärden till Porvenir. Sammanträffande med Ohlin och Dusén. Julen 1895. På jakt efter indianskelett. Återkomst till Páramo.
Det var den 5 december 1895, den för vår expedition
betydelsefulla dag, då »Uruguay» för sista gången lyfte ankar för
att föra oss fram till vår resas mål. Sakta ångade vi utför den
breda vik, som bildar Gallegosflodens mynning, drifna af den
fallande floden och letande oss väg mellan de talrika grund
och bankar, som göra den eljest så viktiga hamnen oanvändbar
för större fartyg. För att undvika dem fingo vi till en början
styra ett godt stycke ut till sjös, tills landet blott syntes som
en blånande strimma, från hvilken de talrika vulkankratrarna
resa sina dunkla, otympliga käglor. Men småningom svänger
fartyget, och vi gå nu på allvar emot söder, tämligen nära
kusten, som reser sig som en tvärbrant mur af ett par hundra
fots höjd, stängande all utsikt inåt landet.
Men plötsligt, oförberedt ändras utsikten. Till höger om oss böjer sig kusten inåt i en tvär svängning, och vi finna, att hvad som hittills synts oss som den murlika afskärningen af en ändlös kontinent blott är en utskjutande udde af högt land. Det är Cabo Virgenes — »de 11,000 jungfrurs udde» —, den amerikanska kontinentens sydöstligaste spets, och vattnet, som ligger där innanför, är Magellans sund.
Från denna samma punkt hade Magellan för 375 år sedan, den 21 oktober 1520, för första gången varseblifvit det sund, som afslutar jordens näst största landmassa. Ingen passerar väl här förbi utan att tänka på detta ögonblick. Huru måtte ej den store sjöfararen ha slitits emellan hopp och fruktan, då han utsände sina skepp för att söka efter, om där verkligen
