där Dusén med en man, ifall omständigheterna tilläte det, skulle kvardröja, medan jag gjorde den egentliga inlandsexpeditionen.
En vecka dröjde vi emellertid alla kvar i Páramo. Denna tid var nödvändig dels för att hvila ut hästarna och mulåsnorna, dels för åtskilliga vetenskapliga arbeten och för förberedelser till hufvudfärden. Den S januari 1896 voro vi färdiga till uppbrott, men som alltid första dagen en expedition begynte, blefvo vi först sent färdiga och redo för dagen endast fram till komissariatet vid San Sebastian.
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här. Bildtext: Saltlagun ute på stäppen. |
Den 9 januari bröto vi på allvar upp, 7 personer, nämligen,
utom Dusén, Backhausen och mig, José, Polanco, Medina och
Amarillo, samt 6 hästar och 11 mulåsnor, af hvilka 6 voro
lastade med lifsmedel och instrument. Färden går rakt mot
söder öfver Eldslandets enda betydande lågland, en vidsträckt
slätt, som förenar och fortsätter hafsvikarna San Sebastian och
Bahia Inútil och af mig benämndes San Sebastianslätten. Till
största delen är den bevuxen med präktigt gräs, och snart skall
den vara hemvist för flera hundra tusen får, men den ösligaste
delen, där som vi nu färdas, är annorlunda beskaffad. Så vidt ögat
