Hoppa till innehållet

Sida:Från Stockholms synkrets.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
221
OCKSÅ ETT SOMMARNÖJE

ut af solen och så fasligt myggstuckna! Det är rätt åt dem. Hvad ha de på landet att göra?»

»Ja, men de se också morgonfriska ut.»

»Jo vackert! De se sömniga ut, stackars människor. De ha varit uppe förskräckligt tidigt för att hinna med ångbåten och ha bara sutit och gäspat om bord. Det syns nog. Nu springa de lif och anda ur sig för att inte försumma sina dyrbara pligter, d. v. s. att herrarne först och främst skynda till Operakällarn för att få sig en stadig frukost. De kunna behöfva det efter alla ansträngningar på morgonen. På källaren träffas goda vänner från andra landsändar, från Lidingön och Drottningholm och Vaxholm, Vermdön och Essingen, och då gör man upp sitt lilla middagsparti. Man har naturligtvis inte tid att fara ut till landet för att äta middag, utan det måste man göra i Stockholm, d. v. s. på Hasselbacken, och man kommer öfver ens att börja middagen så tidigt som möjligt, hvilken öfverenskommelse obrottsligt hålles. Det är en glad middag, som följes af kaffet i fria luften och hvad därtill hör. Man glömmer bort klockan. Det är redan sent, då man bryter upp, och man har knapt tid att fara till baka till staden och i största fart skynda ned till ångfartyget för att åter komma ut till sommarnöjet. Stackars tokar, säger jag ännu en gång. De komma ut först vid nattens inbrott och gå snart till sängs. Hvilken natt! De få inte en blund i sina ögon för myggornas surrande och giftiga stick. Och så skola de åter tidigt upp och börja samma lif om igen. Nog är det ett sommarnöje!»

»Men registratorn kan väl inte påstå, att alla stockholmare föra ett sådant sommarlif?»

»Nej, det är kanske några som hafva fullständig ledighet, och då stanna de hela dagen på landet, men