Sida:Fredmans Epistlar.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
109


Hännes hals en rutig duk,
Af brandgult silke höljde,
Och dess barm så hvit och mjuk
De yra lustar döljde;
 Håret hängde
 Och sig flängde
Uti mörka bucklor fritt;
 Tröjan spänder
 I små ränder
 Skifta rödt och hvitt.

* * *

Vår Ulla tog sin ljusblå salopp,
Med Pontac öfverslagen,
Sprang in i krogen, fуlde en kopp
Med fin likör för magen;
Sockerskorpan til sin suр
Såg man den sköna nu bryta;
Astrild brann i glasets djup,
Och Bacchus på dess yta.
Nu fick alt en ny natur,
Ny frihet, lust och lycka,
Från en rik med silfver-ur
Til Tiggarn vid fin krycka.
 Ullas miner,
 Öl och viner
Ge en Guda frögd. Gutår!

Slikt