olika, dock i grunden sinsemellan äfven måste öfverensstämma. Vi gå nu att uppvisa denna öfverensstämmelse mellan den antagna götiska formen Svijans och den i verkligheten förekommande fornnordiska eller isländska formen Svíar.
Vid närmare betraktande af götiska och isländska språkens inbördes sammanhang skall man, utan tvifvel, emot Rask[1] medgifva riktigheten af Grimms åsigt, att den isländska ”svaga” deklinationen af substantiver, hvilka i nominativus singularis ändas på i, pluralis på ar, i grunden ej annat är än en regelmässig förkortning af en motsvarande götisk deklination, som i nominativus singularis har ändelsen a, plural, ans. Såsom exempel på en sådan förkortning eller ”afslipning” kunna anföras de isländska orden: blómi (blomma), foli (fåle), galgi (galge), gumi (man), hani (hane), lofi (handlofve) ... plural. blómar, folar, galgar, gumar, hanar, lofar o. s. v., hvilka fullkomligt motsvaras af de götiska orden: bloma, fula, galga, guma, hana, lofa, plural. blomans, fulans, galgans, gumans, hanans, lofans etc. Äfven arbja (arfvinge), gudja (prest), plural. arbjans, gudjans, motsvaras af de isländska arfi, godi, plural. arfar, godar. Det är således föga tvifvel underkastadt, att ju ordet Svíar förutsätter Svijans, och att dessa båda ord ursprungligen tillhöra samma deklination, jemförda så väl sins emellan, som med det latinska ordet Sviones.
För att ej nämna något om anglosaxiska pluralformen Sveon, hvars ursprungliga identitet med Sviones och Svijans, äfven i afteende på deklinationen, emedlertid ej bör
- ↑ Rask uppställer visserligen, både i sin anglosaxiska och isländska Grammatike, substantivernas af honom så kallade ”enklare hufvudflock” parallelt med Grimms ”svaga” deklination; men frågan om den ”enklare” flockens uppkomst genom förkortning af den ”svaga” gotiska deklinationen besvarar han i sina "Samlede Afhandlinger", København 1834—38, 1 Del. pag. 152, på det sätt, att han anser ”begge formerna lika gamla”; hvilket sammanhänger med hans oriktiga föreställning om den ”enklare hufvudflockens” förhållande till motsvarande böjningnsätt Latinet och Grekiskan, hvarom se ”Afhandlingernes” 3:dje Del, sidd. 205, 206. — Grimms isigt finnes uttryckt redan i 1:sta Delen af hans ”Deutsche Grammatik”, Göttingen 1819, sid. 134. och följ. Jfr IV:de Del, sid. 509.
