misskännas[1], hafva vi ytterligare att bevis för vår sats att anföra. Ingen tviflar, att ju Svíar, Svear och Svensk tillhöra samma rot, och att det sistnämnda ordet uppvext på samma fosterländska jord, som de båda förra. Hvadan kommer då bokstafven N i det sista ordet? Ingalunda är den ett godtyckligt inskott, och står der som en främling, utan samband med någon äldre företeelse inom språket. Tvärtom hänvisar denna bokstaf uttryckligt på nödvändigheten att för orden Svear, Svíar antaga en så beskaffad urform, i hvilken denna bokstaf utan motsägelse finner sig hemmastadd. Vi återkomma då till ordet Svijans, af nominalstammen SVIJAN, såsom den antagligaste, att ej säga enda antagliga, urformen. Det är här ofvan ådagalagdt, huru den supponerade pluralformen Svijans regelmässigt förändrat sig till pluralformen Svíar = Svear. Af samma stam, med tillägg af suffix och nominativ-ändelse, får man ordet Svijanisks, hvilket sedermera i Fornnordiskan öfvergått till Sœnskr (Sönskr), (i stället för Svœnskr), Svänsker, det är vårt närvarande Svensk[2]. Och härmed hafve vi fört denna del af vår undersökning till så stor grad af visshet, som, enligt vår tanke, kan i detta ämne åstadkommas.
I förbigående må anmärkas, att benämningen Svíþiod (Svea folk) förutsätter en götisk form Sviþiuda (jemför Gutþiuda här nedanför). Ordet þiuda betyder folk, men bemärkelsen af Svi är oss alldeles obekant. Måhända är detta Svi på något sätt beslägtadt med particula inseparabilis svi uti
- ↑ Geijer uppställer i Svenska Folkets Historia, I Del. sid. 43, not. 8, en annan åsigt, hvilken vi likväl se oss förhindrade att antaga, likasom åtskilligt annat af hvad i samma not förekommer. Aktningen för Geijers namn bör ej afhålla oss från denna öppna bekännelse. — Ordet Sveon förekommer i Alfred den Stores Orosius, 1 Cap. utgivet af Rask i hans ”Samlede Afhandlinger”, 1 Del. sid. 504, såsom inledning till Ottars och Ulfstens Reseberättelser, der samma ord ytterligare finnes sid. 522. Svealand förekommer dersemmastädes sid. 314, men om Sveodland, hvilket vi betvifla, någonstädes verkligen förekommer, kunna vi, i saknad af erforderliga källor, ej upplysa.
- ↑ Denna bokstafs-öfvergång bekräftas i etymologiskt och fonologiskt hänseende fullkomligt af en dylik öfvergång från hlija till lä, fijands till Feind, och nästan på samma sätt af frijonds till frände, friend, Freund.
