Efter eröfringen af det heliga Landet fullbordades föreningen mellan det verldsliga oeh andliga riddarskapet (såsom klosterväsendet stundom kallades) genom stiftandet af de båda ryktbara krigiska munkordnarna Tempelherrarne och St. Johannes’ af Jerusalem orden. Deras medlemmar afsade sig (åtminstone efter orden) all verldslig glans, makt och njutning, och svuro ett klosterlöfte om celibat, renhet och lydnad, men de förblefvo krigare och de riktade hela sin verksamhet mot Saracenerne. Det är klart, att de krigare, hvilka man lärt att anse sig såsom kämpar för en religion, hvars läror de borde utbreda, skulle inom kort vädja till svärdet och lansen. Man tror att ändamålet helgar medlen, och att mörda tusental otrogna såsom en småsak, ja! såsom en förtjenstfull handling, om de öfverlefvande blifva omvända eller deras land befolkat med bekännare af den sanna tron. Carl den stores krig i Saxsen, blodbaden bland södra Frankrikes Albigenser, krigen i Palestina, de första korsriddarnes oridderliga bragder mot de obeväpnade Judarne i Mainz, Böhmen och Ungern för att under förevändning af religiöst nit plundra och röfva, visa de farliga följderna af den moral, som lärer att religionen icke är ämnad att hämma krigets fasa och olycka, utan just utgör en giltig och laglig orsak dertill. Man kan antaga, att dessa onda följder öfverlefde riddartiden, och att verkningarne deraf kändes äfven på andra sidan verldshafvet, hvarest Nya Verlden i många år härjades. De spanska eröfrarne af södra Amerika voro riddare af börd, och såväl detta företags skaplynne, som det sätt, hvarpå det utfördes, bära prägeln af den anda, som genomgick riddarväsendet. I intet land hade denna anda blifvit så allmän, som i Spanien. De öfverspända föreställningar om ära och de romantiska uppmaningar till farliga och ärorika företag, som chevaleriet proklamerade måste slå an på ett folk, hvilket, såsom Spaniorerne, egde en glödande och nästan österländsk karaktär, och som utmärkte sig mera för fantasi och känsla, än för lugnt förstånd och klokhet. Chevaleriets andliga nit led i Spanien af en ofördragsamhet, som till och med var större än annorstädes och som troligen fick näring af de ständiga krigen med Morerna, tills slutligen såväl Morer som Judar blefvo bort-
