Hoppa till innehållet

Sida:Frey Tidskrift för vetenskap och konst (1847).pdf/487

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

472

drifne, en handling, som kostade Spanien en stor del af dess välstånd, ty det förlorade derigenom sin idogaste befolkning. Den romaneska anstrykning, som riddarväsendet gaf den spanska karaktären, qvarblef länge i de spanska sederna äfven efter sjelfva riddartiden, liksom horisonten färgas af solstrålarna ännu sedan solen nedgått. De krigare, som Spanien sände till Nya Veriden, sökte och funno äfventyr, liknande romantikens tidehvarf; de utförde bragder och strider mot en sådan mängd fiender; att endast riddarhistorien kan uppvisa något dylikt, och de följde riddarnes föredömen till och med i den liknöjdhet för menniskolif och blodsutgjutelser, som alltid åtföljer en svärmisk ofördragsamhet. Men girigheten ökade den dystra taflans skuggsida — och denna last var intet arf från riddartiden. Deremot öfverensstämde det ofördragsamma nit, som med våld förstörde Indianernas altaren i stället för att genom förnuftets vapen bekämpa deras villomeningar, som för en brottslig synd betraktade både deras okunnighet om en religion, hvilken aldrig blifvit predikad för dem, och deras vägran att erkänna en troslära, hvilken så illa framställdes för dem, helt och hållet med riddar-andan och den ridderliga tron.

Riddarnes liksom hela tidehvarfvets religion sjönk till en nästan rå vidskepelse, och hvarje riddare antog sig ett helgon, till hvilket han hänvände sig i farans stund och hvilket han jemte hans mös blick tillskref segern. St. Michael, Seraphimernas furste och satans personliga motståndare, St. Jakob, St. Yrian, St. Erik, hvilka alla vantron begåfvat med ridderliga egenskaper, valdes företrädesvis till de jordiska hjeltarnes himmelska beskyddare. Riddarne brukade nämna deras namn efter sina egna såsom lösen, stridsrop m. m. Då Edvard III en natt fäktade under murarna af Galaix, hörde man honom ropa för hvarje hugg han fällde: ”Ha, St. Edvard, ha, St. George!” Men den heliga jungfrun, som vidskepelsen begåfvat men alla jordiska fullkomligheter, såsom ungdom, skönhet och behag, var ett synnerligt föremål för alla riddares och öfriga goda katholikers dyrkan. Torneringar och vapenlekar anställdes till hennes ära liksom för en jordisk dame, och den andakt, med hvilken hon dyrkades, tyckes stundom hafva