antagit formen af romantisk hängifvenhet. Man trodde ock, att hon ofta besvarade denna kärlek genom särskilda bevis på ynnest och beskydd. Fraissart berättar, att under ett af de kristnas tåg i Afrika, sågs ofta en stor svart hund i lägret, och hvilken skällde alldeles ursinnigt, då de otrogna någon natt sökte nalkas lägret, hvarigenom den ock gjorde de kristna så stora tjenster, att man allmänt kallade den ”vår frus hund.”
Men oaktadt riddartidens krigiskt-religiösa skaplynne i verkligheten nedsjönk till rå öfvertro och intolerans, så var dess theori herrlig och riktig. Att krigaren drog sitt svärd till sitt fosterlands försvar eller till den betryckta oskuldens beskydd eller till upprätthållande af kyrkans rättigheter, och att han tillika egde en så djup andakt, att den höjde honom öfver den fördel, ja! till och med öfver den ära, som segern skulle medföra, och hvarigenom äfven sjelfva nederlaget blef honom en gudomlig lärdom om förödmjukandet och agandet, och att slutligen riddaren, på hvilkens tapperhet hans landsmän skulle lita, blef dem ett föredöme i iakttagandet af troslärans föreskrifter, var så väl beräknadt att höja, mildra och förädla krigsyrket, och vi måste djupt beklaga dess benägenhet att nedsjunka till bigotteri, förföljelse och ofördragsamhet. Emellertid äro alla jordiska institutioner svaga och huru herrliga de än må vara i theorierna, äro de dock utsatta för att försämras genom våra onda lidelser, tills slutligen deras följder blifva just motsatsen af hvad som var ämnadt.
Chevaleriets andra egenhet bestod i dess dyrkan för det qvinliga könet och särdeles för den dame, hvarje riddare utvalt till föremål för sin tillgifvenhet. Denna känsla eftergaf knappt det andliga nitet och rådde stundom öfver det. Dess skaplynne var så egendomligt och öfverdrifvet, att det nästan gick till afguderi.
Sjelfva källan till denna känsla såväl som grunden till hela riddarväsendet, finnes hos de nordiska folkstammarna, hvilka äfven i deras råaste tillstånd egde så många hedrande företräden framför alla andra folk på samma bildningsgrad. Deras ynglingars kyska och nyktra seder och den bland dem rådande mening, att det var vanhederligt att hafva umgängelse med det andra könet före 20 års ålder, verkade högst
