klassen ser upp till den näst högre; och numera anser man den gamla skolpenalismen, som i Englands skolor har firat gyllene dagar, förbytt till ett värdigt och förtroendefullt umgänge mellan äldre och yngre.
Det är ett tolereradt bruk i de engelska skolorna att en gång före afgången derifrån någonstädes inrista sitt namn på väggar eller pelare. I de större skolorna finner man namnen från olika tider på landets yppersta män, hvilka derigenom sjelfva redan tidigt hafva öfverlemnat detta åt efterverlden. Hvarje skola bevarar med synnerlig omsorg minnet af sina barn; och afgångne elever äro ytterligt erkänsamme mot henne. Man ser ofta i skrift, huru den ene eller andre kallas för son af den eller den skolan. En författare ger sina tankar öfver dessa namnfylda väggar sålunda luft: — — — ”Wykehamisterna[1] må gerna med stolthet visa på namnen af dessa store och gode män, hvilka hafva hört tacksägelsen och sett — nej bott inom dessa heliga väggar, som genom Guds nåd hafva stått nära fem hundra år, hvarunder den regerande dynastien har blifvit ombytt fem gånger, och den af landet faststälda religionen måst tre gånger underkastas förändring... Det finnes en gemensamhet i intressen, ett ömsesidigt, ett hemligt frimureri, en enighet i språk och talesätt mellan alla, som hafva suttit i samma skola, knäböjt i samma kapell, lekt cricket eller
- ↑ Efter William of Wykeham, Biskop af Winchester, stiftare af Winchester's skola och The New College i Oxford (1393).
