försona sig, då följer deraf en strid af en mycket allvarsam art. Hvar och en har hunnit att noga betänka sig; och striden sker inför kamraterna. För båda de stridande gäller det att visa sig till sin fördel, icke allenast i skicklighet, kraft och vighet utan i sinnesnärvaro, att använda sina krafter i rätta ögonblicket, och framför allt att vara modig. En dylik strid kan således icke få utseende af raseri; de stridande mötas, stötarna gifvas beroende af tillfället, de pareras eller möjligen träffa de, afståndet ökas för en stund, kämparne hemta sig för att mötas på nytt, de blifva allt mera förtrogna med hvarandras stridssätt, stridsplan ombytes och allt hetare blir hvarje anfall. Striden slutar vanligen med, att den ene icke inom en antagen tid å nyo upptager densamma, eller ock att båda äro kroppsligen så uttröttade, att de icke längre kunna nära sin vrede. Den slutar i hvilket fall som helst med ett handslag, och man påstår, att en dylik fejd utplånar allt groll och att vänskapen ofta träder i dess ställe. En dylik händelse är epokgörande i skolans hvardagslif och lärer enligt uppgift förekomma ytterst sällan. Sämjan påstås vara mycket god mellan skolans lärjungar. Rättsbegreppet är i allmänhet oförvilladt hos rätt ledd ungdom, och i fall det skulle förekomma, att en stark yngling skulle af kittslighet kränka en kamrat, som vore för svag att emot honom uppträda i en dylik kamp, så finnes alltid någon eller några, som känna sig manade att träda i den förorättades
