bågarna, så skall sannolikt stål i detta fall kunna ersätta trä.
Till en början torde det blifva nödvändigt, att läroverken förskaffa en del af redskapen; och måste de då äfven uppdraga åt lämpliga personer att hafva öfverinseende så väl öfver redskapens vård som gifna föreskrifters uppfyllelse. Det är svårt att bestämma någon viss person, hvars ställning skulle göra till en skyldighet för honom att öfva detta öfverinseende. För en framtid borde denna person blifva gymnastikläraren, men t.v. bör väljas den, som frivilligt och af intresse åtager sig saken. Till hans hjelp kunna utväljas lämpliga bland den äldre skolungdomen, som få hvar och en sitt område att svara för.
Bollar, bollträn och hvarjehanda småting, som för lekar kunna vara behöfliga, bör ungdomen sjelf förskaffa sig och underhålla; men en lämplig plats, i skolan eller på lekplatsen, hvari all redskap skall förvaras, bör skolan tillhandahålla.
Lekarna äro mycket talrika och af mycket olika slag. Försök till deras indelning hafva icke uteblifvit. Rättast böra de kanske indelas i två stora hufvudgrenar: gymnastiska och icke gymnastiska, allt efter deras sammanhang med gymnastiken. De gymnastiska lekarna återigen kunna delas i pedagogiska och i fria lekar; de förra utgöras af sådana, som på grund af sin beskaffenhet måste ordnas och ledas af lärare för att blifva någonting af, d.v.s. de fordra ”att läraren tager hand om dem”.
