bollen, för att dermed hinna bränna någon af de springande, innan det andra boet af dem uppnås. Lyckas han häri så flyktar han med de andra in i samma bo. Den brända blir i stället brännare, och försöker genast bränna någon, som möjligen dessförinnan icke hunnit i bo. Lyckas han icke häri, så skall han såsom hans föregångare slå in bollen i det bo, der anföraren befinner sig, hvarefter leken fortgår i likhet med förut beskrifna sätt, tills alla äro öfver i motsatt bo. Anföraren skall vara den siste, som lemnar boet. När äfven han kommit öfver, förnyas leken från den andra sidan. — Om det inträffar, att brännaren ”tager lyra” då anföraren slagit ut bollen, skall han byta med anföraren, som då blir brännare.
6. Kasta varpa är en kastlek och förekommer likasom de förut beskrifna lekarna, så vidt bekant är, endast på Gotland. Varpa liknar mycket det engelska spelet Quoits. Skilnaden består egentligen deri, att vid Quoits användes en jernring, som man försöker kasta så, att han skall fastna på en jernpinne, som är nedslagen på sexton till tjugo ”yards” afstånd från de kastande. På Gotland begagnar man sig i stället mestadels af genom naturen sjelf bildade flata, runda stenar, som man kastar mot en i marken nedslagen träpinne. — Spelet ordnas så, att två käppar eller pinnar nedslås i marken på omkring 40 fots afstånd från hvarandra. Afståndet bestämmes af de spelandes krafter och förmåga,
