temligen säkra på att finna spåret. Under tiden har äfven jägaren nedsatt sin flagga i marken och undersökt det närmaste området för att med största sannolikhet kunna utfundera hvilken väg haren har valt. — Den, som återfinner spåret, utropar: ”Jägare ohoj!” — Sedan jägaren gjort sig förvissad om, att det är ett rigtigt spår, blåser han i hornet eller gifver jagttecknet, och så bär det af igen. Hundarna skola derförinnan hafva bildat linie som förut mellan de båda flaggstängerna. Derefter fortgår jagten, antingen tills spåret på nytt behöfver sökas, så som ofvan är beskrifvet, eller tills haren blifvit fångad, eller tills den på förhand bestämda tiden är tilländalupen, utan att haren blifvit fångad, i hvilket fall han gått fri.
De båda flaggorna äro särdeles nyttiga. Haren undslipper lätt, i fall icke ett rigtigt bruk göres af dem, ty hundarna förlora då lätt spåret helt och hållet, hvaraf mycken tidsödande sökning blir en följd. — Denna jagt kan utsträckas ända till ett par mil eller mera, men är äfven lämplig för kortare afstånd, allt mycket beroende af traktens beskaffenhet. En längre utfärd bör vara förutgången af flera korta för att vinna uthållighet, och för att hvar och en må blifva i tillfälle att så småningom öfvertyga sig om sin förmåga och uthållighet. Haren bör gerna på förhand hafva gjort en liten rekognoscering af den trakt, hvari jagten skall försiggå. I annat fall kan han lätt blifva innestängd vid någon bäck, sjö eller träsk
