― 14 ―
Theophrastus.
Joseph. Du kallat mig till dig, o Theophrastus?
Theophrastus. Jag kallat dig, o Joseph! att dig spörja
om du är samma vän ännu som fordom;
densamme Joseph, som, en yngling endast,
mig svor den heliga, den stora eden
att mig din vän i lust och nöd tillhöra,
i lif och död i ondt och godt mig lyda.
Jag ännu aldrig hunnit lätt dig pröfva,
nu likväl kommit tiden då din trohet
skall visa sig, då du skall mig bevisa
att hvad du svor du äfven ärnar hålla
och att din vänskap ej är blott en flyktig
tillgifvenhet, lik den som uppstår mellan
de hvardagsmenniskor, den blinda slumpen
tillsammankopplat uti lika ställning.
Nu är det tid, o Joseph! att mig visa
att du har mod i bröstet, och ett sinne,
för högre andars mystiska förening,
till helig vänskap ofördunkladt öppet.
Joseph. Min höge vän, min mästare och broder,
Kan du väl tvifla, o hur kan du tala
Så? . . . . . . . . . . . . . . .
— — Väl har hittills än det hårda ödet
Mig icke unnat att ådagalägga
Hur djupt jag älskar dig, och att min vänskap,
om detta ord, utslitet, platt, vi nyttja,
än i mitt varma, trofast varma hjerta
med samma eld som nå’nsin fordom flammar.
Begär blott af mig, hvad du vill; jag lyder.
Befall mig gå till nordens höga fjellar,
befall mig gå till söderns brända öknar,
o fordra att jag offrar dig hvad kärast
näst dig jag eger här i denna verlden,
befall mig lefva för dig, bjud mig stöta
i detta hjerta, som är ditt dessutom,
den dolk jag ser i dina händer blixtra.