― 15 ―
Theophr. Du sade något, just hvad du nu nämnde
var det jag ville som ett prof begära
utaf den vänskap, hvarom nu du ordat.
Joseph. Stöt till! Jag har mitt bröst ju redan blottat.
Theophr. Du darrar, Joseph. Ha! jag tror du gråter
Eländige, jag finner mig bedragen.
Joseph. Min vän och mästare, o Theophrastus!
jag svär dig heligt att de fega tårar,
jag fäller nu, mig smärtan blott afpressat,
skiljsmessans svåra, bittra, tunga smärta,
och att för dig jag blott en gång allenast
kan dö, som ville dö, ack tusen dödar,
att tjena dig, min höge, store broder.
Theophr. Räck mig din hand, o Joseph, jag förlåter.
Dö skall du, ty jag vill det, men ej genast . . .
Men sätt dig här bredvid mig; jag vill säga
hvarföre du skall dö. Tro ej ett hugskott,
ett infall blott, ovärdigt mig, skall kunna
förmå mig att min bäste broder offra . . . .
Som sjelf du vet, invigde! har jag forskat
från den tid mig grep det högre ljuset,
i andeverldens dolda hemligheter.
Förgäfves dock! Jag till fullkomlig visshet
ej hunnit än. Besvärjningarne lyda
de bleka maner mera icke, hotfullt
de trotsa mig och gäcka mina formler.
Ej någon vän och tjenare derborta
mig lydde om jag honom bjöd förtälja
hvad han bland andar, ande sjelf, erfarit . . .
Joseph. Jag nu förstår: jag skall ett ombud blifva
åt dig i andeverlden, jag skall tjena
dig der, som jag dig här på jorden tjenat.
ack länge till de dunkla underlanden
jag längtat, trött vid denna lumpna verlden,
som jag föraktar blott. För längesedan
jag skyndat sjelfmant dit, om blott jag vetat
att du ogillat ej en sådan längtan.
Theophr. Du är då färdig, Joseph? Då du upphört
