― 16 ―
att vara stoft, som ande du besöker
mig genast och berättar hur du finner
dig i ditt nya tillstånd.
Joseph. . . . . . . . . . . . . . . . Theophrastus!
dig skynda, ack! jag längtar att besöka
den nya verld du öppnar mig, ack ljufligt
det blir att dö för dig som jag det önskat!
Theophr. Farväl nu då, du trogne ädle broder!
O helsa, helsa alla der de store,
som före oss gått dit. Farväl o broder!
Joseph. Tryck dolken djupare, och vrid ikring den.
I såret vrid den. Sarga, sarga, sarga!
Theophr. Ack se det röda, friska, vackra blodet,
hur grannt det färgar detta bröst som klappat
så nyss helt varmt. Och se hur smärtans vällust
de trogna dragen rysligt, vildt förvrida.
Än rycka våldsamt alla fibrer, muskler.
En slöt ännu! Är död du än, min Joseph?
Joseph. O sarga, sarga!
Theophr. . . . . . . . . . Ännu?
Joseph. . . . . . . . . . . . . . Sarga, sarga!
Theophr. Är död du än, min Joseph? svara, svara!
Som ande svara, om du lefver, Joseph!
Ditt löfte minns! o svara, ande, svara!
En Skugga. Nu är jag död, död är jag Theophrastus!
Förbannad är jag. Ve mig, trefallt ve mig!
Ej någon död mig återstår. Nej, irra
jag skall en evighet igenom . . . . Evigt! . . .
Ve evigheten, ve! . . . Ej döden mera
mig återstår, en död att mig förskona
ifrån mig sjelf. O ve mig! . . . .
. . . . . . . . . Men förbannad
ock du, du fege, mörke, lömske niding!
Förbannad du, som sjelfviskt mig har offrat
åt dina mörka, dina hemska konster!
Hit kommer du väl ock en gång, och trösta
mig skall det att dig hata och förfölja
en evighet igenom. — — Hvad blir döden
